Nu stötte jag på patrull för gårdagens blogginlägg, och därför ansåg jag att det var självklart att jag dels skulle förtydliga och dels skulle försvara mina ståndpunkter.
Ordet kultur kan bära två betydelser, dels andlig odling som avser konstnärlig kultur, och dels socialt överförda levnadsmönster.
I ordets bägge betydelser anser jag att Sverige faller kort, då Sveriges konstnärliga kultur inte gynnar den revolutionerande, progressiva och normbrytande kulturen. Den alternativa konsten, liksom alternativa levnadsmönster, verkar inte ha någon plats i det här landet.
Sveriges konstnärliga kultur är inte banbrytande, har inte varit det i samma utsträckning som andra europeiska eller västerländska kulturyttringar och har inte haft någonting konkret nyskapande att bidra med i samma mening som exemplvis surrealism, beat poetry, musikalisk minimalism eller något annat revolutionerande kulturfenomen, som trots att hundra år förflutit fortfarande är en källa till inspiration för många människor världen över.
Det beror på att Sverige är fegt, därför att lagom alltid är bäst, och de få som vågar ta sig över gränsen får inte tillräckligt med uppskattning för sin roll som konstnärer, utan det som inte är lagom utan för mycket trycks ner och har ingen möjlighet att blomstra i det här samhället, vilket är en anledning till att många konstnärer flyttar härifrån. Sverige stirrar trångsynt ner i samma gamla litteratur, betalar hutlösa priser för att titta på västerländsk kulturglorifering i visuella medier och låter enkelhet och ytlighet styra det musikaliska utbudet.
Självklart finns det en scen i Sverige för smalmusik, men var är uppskattning för konstutövandet? Var är de enorma summor som läggs på bidrag och priser till "kulturpersonligheter" när det kommer till de alternativa konstutövarna? Den alternativa scenen har svårt att finna samhällsstöd. Liksom att intresset för den alternativa kulturen är förvånansvärt litet för så "bra" land som Sverige.
Om man ser till den generelle svenskens socialt överförda levnadsmönster, så är vi inte bättre där.
Dels så är inte svenskarna en homogen grupp där socialt överförda levnadsmönster är lika för alla. Visst finns det grundläggande samhällsnormer som majoriteten av föräldrarna överför till sina barn, de skall inte begå brott, de skall inte döda, de skall inte förstöra, mobba eller på något annat sätt behandla andra människor illa.
Men de grundläggande normerna är definitivt inte lika för alla svenskar, vilket kan ses i det stöd som Sverigedemokraterna har.
Jag och, vad jag hoppas är alla, mina vänner ser inte främlingsfientlighet, rädsla för kulturella olikheter eller andra etniska grupper som ett socialt levnadsmönster som vi vill överföra till våra barn, inte heller att kvinnans plats är i hemmet, med barnen, vid spisen eller underbetald för sin könstillhörighet.
Men det finns många i det här landet som fortfarande anser att kvinnor är på ett sätt och män på ett annat. Är det ett socialt levnadsmönster som vi ska värna om?
Nu säger inte jag att det är typiskt svenskt, men det är inte heller det som det här handlar om.
Jag blir förbannad på inställningen att något skall bevaras bara för att det är svenskt, oavsett om det är bra eller dåligt. Traditioner, kulturyttringar och ceremonier som inte fyller en funktion i dagens samhälle eller har en betydelsefull plats är inget som slaviskt ska bevaras på basis av att det är just svenskt. Det är lika produktivt som fundamentalistiska religiösa gruppers inställning som menar att samhället var bättre förr då det var ett teokratiskt samhälle och människan fruktade gud och levde efter de religiösa skrifterna, lagarna eller traditionerna. Vi har passerat det där stadiet.
Jag blir även förbannad på den generella inställningen att man inte ska sticka ut, inte utmärka sig, inte framstå som för annorlunda, utan man ska, liksom konsten, vara lagom.
Tyvärr är det ju så att brytandet av könsbarriärer, rättvis jämlikhet och progression finns hos de "alternativa" människorna och inte hos gemene man. Även om många gärna vill hävda det så finns det alltid ett aber någonstans.
Jag säger inte att Frankrikes eller Tysklands sociala levnadsmönster är bättre än det svenska, däremot så är deras konstnärskulturella klimat på ett helt annat plan än det svenska. Vilket är anledningen till att jag finner större inspiration i exempelvis fransk litteratur än vad jag någonsin har funnit i svensk litteratur.
Men för att återgå till de socialt överförda levnadsmönstren så är inte Sverige omöjligt att kritisera om man tittar på könsroller, tittar på barnklädesavdelningar. Vi är fortfarande kvar i tanken om att män och kvinnor är diametralt olika, inte enbart biologiskt.
Förskolepersonal tilltalar barnen olika på könsbasis, alla klädkedjor har separata pojk-/flickavdelningar, redan från prematurstorlekar. Pojkar uppmuntras att göra fysiska aktiviteter, flickor uppmuntras till att utveckla sina omsorgsegenskaper. På grund av löneskillnader så kan det vara katastrofalt för en familjs ekonomi om pappan skulle stanna hemma med sitt barn och mamman skulle jobba.
Det är ett socialt och ekonomiskt levnadsmönster som jag anser är motbjudande. Och, återigen, det är inte någonting som är enbart svenskt.
Men gårdagens blogginlägg syftade inte heller till att säga att den svenska kulturen är sämre än något annat lands kultur. Men jag angriper bristerna i den svenska kulturen eftersom jag är uppvuxen i och med den. Men till skillnad från en sverigedemokratisk retorik så förkastar jag den svenska kulturen för vad den är och innehåller, inte på basis av att den är olik någon annan kultur. Vad Sverigedemokraterna menar är att den svenska kulturen är så otroligt viktig, så vi måste bevara den och förkasta andra kulturyttringar på basis av att de är olika vår egen kultur. Det handlar om ett vi och dem-tänkande som grundar sig i något så ytligt som ett lands generella kulturella uttryck.
En okritisk glorifiering av nationalkultur är patetiskt. Som en vän verbaliserade för mig igår så är kultur ett alldeles för snävt och vitt begrepp på samma gång. Begreppet är för snävt för att kunna definieras utifrån ett lands nationella traditioner, där utländsk påverkan har varit och är oundviklig. Kulturer utvecklas, i och med invandring, ekonomi, politik och religion. Begreppet är även för vitt för kunna utkristallisera från alla sociala samspel och traditioner som ett folk hänger sig åt. Vad är kultur, vad är tradition, vad är historia, ritual och vad är samhällsnorm?
Är det inte mer givande för landets utveckling om vi slutar hålla på det som är vårt och låter utvecklingen ha sin gång? Att mena att andra länders kulturella skillnader är ett hot mot svensken och vår gemensamma kulturella identitet, det är löjligt. Ett lands kulturella traditioner är resultat av historia och influenser som kommit i vågor, genom ett lands förflutna och som kommer genom hela landets framtid. Ett tillbakablickande mot någon av form av glorifierat förflutet som att se tillbaka till Sveriges storkmaktstid eller ett land "innan invandrarna" kom är inte bara kontraproduktivt utan rent ut sagt sorgligt.
Den svenska historien är en del av nordens historia, Europas historia och världens historia. Den är inte renare, bättre eller på något sätt mer storslagen än något annat lands. Den svenska kulturen är inte mer värd än något annat lands kultur, lika mycket som något annat lands kultur inte är mer värd än den svenska, som samtidsfenomen, objektivt sett. Jag, uppvuxen med den svenska kulturen, ser inte något värde i att slaviskt hävda ett bevarande bara för att den är svensk. Att okritiskt hylla ett kulturellt uttryck och oroa sig för att det ska försvinna för att vi låter invandrare flytta hit är tragiskt. Den starkaste kulturen är inte den som är traditionellthistoriskt renast, utan den starkaste kulturen är den som trots tiden tand lyckas fortsätta att leva vidare genom förändringar, en inklusiv kultur där influenser från andra kulturer ses som ett bidrag till ett utvecklande, istället för ett hot mot traditionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar